måndag 24 mars 2014

Sjukdom

Sådär! Nu verkar det som att årets förkylning äntligen lagt sig ner för att dö, och ur askan stiger jag upp istället.
Ni förstår ju säkert hur svårt det har varit att vara en så aktiv person som jag och sedan inte kunna röra sig överhuvudtaget på två hela veckor, ni vet ju allihop hur en "enkel" förkylning kan slå ut vad som helst, så länge man är kille, och har en soffa och en tv.

Hur som helst, nu är jag tillbaka och stormar fram på min träning och mina förberedelser genom att cykla till jobbet för första gången i år, OCH det ser ut som en skogsvandring på lunchrasten. Det här kommer bli bra!

Mina medresenärer har laddat upp på ett annat sätt och i ett annat land i helgen genom att göra ett rejält försök att dricka sig i form. Det skall bli spännande att se hur det gått för dem!

måndag 6 januari 2014

Nu händer det grejer!

Helt plötsligt var vi alla samlade igen. De tre musketörerna. Knatte, fnatte och tjatte. Moe, Curly och Larry. Harry, Ron och Hermione. Pavarotti, Domingo och Carreras. Med andra ord, vår ständige cachingföljeslagare Mulle har hoppat på vår resa! Efter att från början varit skeptisk till Keb (Jag gissar att det var för att resan var lite för "Svensson") och istället föreslagit att vi skulle ta oss till Sveriges otillgänglighetspunkt så åker han nu med. Han (eller var det vi?) har beskrivit hans roll lite som Gimpo och KLF. Han följer med för att dokumentera resan (Jag tänker mig GoPro i excess) och se till att jag och matsod inte går vilse eller dör. Eller så vandrar han bara på som vi andra.

Jag och matsod vandringsövade lite igår i Änggårdsbergen. Det blev en promenad på 8.1km i mörker och ösregn. Och uppförsbackar. Vi pratade nästan konstant under promenaden att "det är så precis så här det kommer vara på Keb". Fast med brantare backar, inget mörker och mer regn.

// Sponk

torsdag 2 januari 2014

Sitter och bläddrar...

...i svärmors såndär tidning som man bara läser i väntrummet hos tandläkaren ni vet.
Där är ett reportage om en familj som ger sig upp på Sveriges Tak med sina småungar, sådär riktigt små, typ 1-4 år. Det ser ut såhär:
Jag fastnar framförallt för en av de mindre bilderna som verkar ha kommit fel, och dessutom är den felstavad. Snarare är det en bild från framtiden, när det är vår tur att göra det där riktigt stora äventyret och den visar Sponk i vit jacka och mig, Lille Mattias: